Straffräddningen vi aldrig glömmer!

Thomas Ravelli gav oss en magisk sommar för 20 år sedan

Det är ett av svensk idrotts största ögonblick genom tiderna. Thomas Ravelli räddar Rumäniens sjunde straff och tar Sverige till VM-semifinalen i fotboll i USA 1994. Snart är det 20 år sedan det dramatiska ögonblicket – men hos alla fotbollsälskare sitter det fastklistrat på näthinnan och för Thomas Ravelli kom den räddningen att förändra hans framtid.

Vi börjar väl med det som alla förknippar dig med, straffräddningen mot Rumänien den 10 juli 1994 som gav Sverige en semifinalplats i fotbolls-VM i USA det året. Kan du beskriva det ögonblicket och vad du hann tänka innan straffen gick?
– Hela matchen var som hämtad ur en Buster-tidning. Vi får en man utvisad, vi ligger under, vi leder, det blir förlängning och avgörande på straffar. När Miodrag Belodedici stegar fram för att lägga deras sjunde straff är det som jag ser en tunnel fylld av ljus framför mig. Min hjärna är helt inställd på att den här kommer jag att rädda, något annat finns inte.

Ändå brukar de flesta straffsparkar gå in, men när känner du att du har kontroll på straffen och vad hinner du då tänka?
– När han slår till bollen ser jag att den ska gå i mitt vänstra hörna och jag är på väg dit. Det är min tur nu, det blir som jag tänkt mig är tanken som flyger genom huvudet.

Förstod du då vilket avtryck denna räddning skulle betyda för resten av ditt liv?
– Nej, det var absolut inget jag tänkte på just då. Jag fattade inte att det som hänt var så stort hemma i Sverige. Det var först i omklädningsrummet någon sa till mig: ”Thomas, vet du hur stort det här är? Det kommer att vara stort flera år framåt.” Då började jag förstå att det kanske var något som många skulle tala om.

Är det fortfarande många som kommer fram till dig och pratar om straffräddningen?
– Ja, det händer ganska ofta, och de berättar då sina positiva minnen de förknippar den sommaren med.

Det var egentligen först efter den straffräddningen du blev accepterad och hyllad som fotbollsmålvakt. Innan ni åkte till VM var du ifrågasatt och ansågs vara den svaga länken i laget, hur kände du då?
– Självklart var det jobbigt att bli ifrågasatt. Men inom mig hade jag en egen målbild som visade att det här skulle gå bra, jag slog bort alla negativa tankar. Jag förberedde mig också minutiöst och såg till exempel till att äta rätt för att vara i så bra form som möjligt. Sedan hade jag ledare som trodde på mig, det stärkte mig också i övertygelsen om att det skulle gå bra. Dessutom visste jag att det fanns en press på mig, både från media, från ledare och från medspelare. Och jag höjer alltid min nivå när jag har press på mig.

Du verkar numera vara en lugn och harmonisk kille med självdistans som bjuder på sig själv. När du var yngre var du däremot en hetsporre som kunde vräka ur dig både det ena och det andra på planen? Är det bara åldern som ligger bakom förändringen, eller något annat?
– När jag var yngre gick min vinnarinstinkt ofta överstyr, fotboll var på liv och död. En filmning, ett felaktigt domslut eller en medspelare som inte gjorde sitt jobb gjorde mig ilsken och frustrerad och jag sa saker som inte alls var meningen att säga. Om jag får spekulera tror jag att jag hade blivit en ännu bättre idrottsman om jag kunnat kanalisera den ilskan på ett positivt sätt. Jag var lika dålig förlorare om det gällde tennis, pingis eller golf. Naturligtvis kommer det en annan erfarenhet med åldern och jag skulle aldrig betett mig på samma sätt i dag.

Vi ser dig ibland i olika tv-program, ofta av det lättsammare slaget. Med tanke på stegen och dansandet efter straffräddningen för 20 år sedan, har du aldrig fått någon inbjudan till ”Let´s dance”?
– Jodå, varje år. Men jag tackar nej varje gång.

Varför, du gillar ju att bjuda på dig själv?
– Jo, men jag är inte intresserad av att tillbringa sex veckor i Stockholm, jag är hellre hemma med familjen. Sedan tror jag inte jag har det som krävs för att bli en duktig dansare och det känns därför inte som min grej, även om jag tycker programmet är trevligt.

Men vi får däremot snart se dig tävla i ”Mästarnas mästare”, passade det formatet bättre?
– Där handlar det om kortare tid för inspelningen och tävling på annat sätt. Får jag inbjudan till frågesportsprogram och liknande kan jag tacka ja, men ”Kändishoppet” och sådan program tackar jag nej till. Jag vill bara synas i sammanhang jag känner mig bekväm med.

Vi fortsätter på det lättsamma temat, berätta om dina bästa practical joke under fotbollskarriären, både de du gjort och blivit utsatt för?
– Oj, det har varit en del, men inga så där speciella. Att ringa och låtsas vara reporter som bestämmer tid för intervju var roligt med nya spelare i IFK Göteborg. Vi stod bakom hörnet och fnissade när de kom till mötesplatsen och ingen var där. Men jag blev själv också utsatt. Vid ett tillfälle var det någon som lagt en död huggorm i min sko, jag blev förstås livrädd. När Jag spelade i Öster och vi mötte Hammarby på Värendsvallen var det någon i publiken som skrek ”fånga Ravelli” när jag var på väg ut. Instinktivt fångade jag det som kom – det var en kaktus. Jag fick dra loss taggar från handen strax innan matchen började och då var jag irriterad. Nu skrattar jag åt det. I Öster lurade jag själv vår andretränare när jag sa ”ta min ring” och kastade mot honom. Det han fångade var en använd snusprilla. Han blev inte glad, just då.

Reklammakarna verkar ha förkärlek till dig, först gjorde du reklam för en pensionsförvaltare och sedan som Ravelli-huset hos en glad IFK-supporter som vunnit storkovan på lotteri. Varumärket Ravelli verkar starkt, vad beror det på?
– Det får du egentligen fråga de som producerar reklam, jag vet inte. Men kanske har jag rätt framtoning och syns i rätt tvprogram.

Vad gör du annars för någonting i dag?
– Jag är mycket ute på företag och håller föreläsningar, är konferencier, har ett projekt ihop med min tvillingbror Andreas och håller ibland på med tv-program. Men framförallt är det mycket föreläsningar.

Varför har du inte blivit fotbollstränare?
– Jag slutade som aktiv när jag var 40 år och då hade jag inte energin som krävs för att bli tränare och ha ansvar för en trupp på 20-25 spelare och kanske fungera som en ”pappa” för en del av dem. Skulle jag blivit tränare, skulle det varit på elitnivå, men det kändes inte som jag skulle mäkta med det. Jag trivs bra med att vara föreläsare, det ger lika mycket ”kick” att få stående applåder som att lyckas på fotbollsplanen. Men visst, det händer att jag ställer upp och hjälper till som målvaktstränare ibland.

Över till familjen, du och hustrun Cathrine hade 25-årig bröllopsdag 2013, hur firade ni den och hur är du som äkta man och familjefar?
– Vi firade den med att hela familjen åkte till USA i tio dagar, det var jättehärligt. Hur jag är som make och familjefar ska du väl egentligen fråga min familj om. Men jag tycker själv att jag är väldigt familjär och trivs tillsammans med familjen. När barnen vara små var min fru hemma med dem i tio år. Sedan började hon jobba när jag slutade med fotbollen, då ägnade jag i stället mer tid åt att vara hemma med barnen.

Är det någon av dina barn som spelar fotboll?
– Nej, ingen av dem. Äldste sonen Christoffer spelade lite när han var yngre, men det blev inget mer med det. Tjejerna Josefine och Emelie är inte alls intresserade och samma sak gäller min fru.

Du har en tvillingbror, Andreas, som länge låg steget före dig i fotbollskarriären. Känns det som att du senare fick din revansch?
– Något behov av revansch mot honom har jag aldrig känt. Vi har alltid stöttat varandra genom karriären och alltid varit vänner, utom när vi spelat tennis, golf eller något annat mot varandra. Då är vi lika dåliga förlorare. För några år sedan fick vi veta att vi är enäggstvillingar, trots att vi hade var sin moderkaka. Fast det har vi misstänkt länge eftersom vi är så lika till utseende och tänker lika. Vid ett tillfälle skulle vi klä på oss och gå ut tillsammans med våra familjer. Vi var på olika ställen när vi bytte om, när vi sedan möttes hade vi exakt samma kläder på oss!

Har han sagt något om din straffräddning mot Rumänien 94?
– Andreas upplevde den nästan lika starkt som jag även om han bara befann sig framför teven. Vi har som sagt alltid hjälpt varandra och han känner sig lika delaktig i min framgång. Han befann sig på sommarstället på Öland när matchen gick och jublade tillsammans med vår storebror Stefan. När han nästa dag gick ut i Borgholm var det en man som kom fram och sa: ”Va, är du redan hemma från USA?”

Vad kommer du att göra den 10 juli 2014?
– Vi i 94-laget ska spela en uppvisningsmatch i Båstad den 29 juni eftersom det är 20-årsjubileum. Jag går nog också ut med familjen och äter en god middag och dricker ett gott vin. Årsdagen måste firas ordentligt!

Fakta om Ravelli

Namn: Thomas Ravelli.
Ålder: 54 år
Bor: Hus i Mölnlycke utanför Göteborg.
Familj: Hustru Cathrine, 48, barnen Christoffer, 25, Josefine, 22, Emelie, 20.
Fritid: Golf, tennis, trädgården och familjen förstås.
Fotbollsmeriter: VM-brons 1994. Svensk mästare 1980 och 1981 med Östers IF och 1990, 1991, 1993, 1994, 1995 och 1996 med IFK Göteborg (svenskt rekord). Guldbollen 1981, svenskt cupguld 1990, Svenska Dagbladets Bragd-guldmedalj 1994, världens näst bäste målvakt 1994, rankad trea i världen 1995. Delat tredjepris i EM-turneringen 1992, GT:s Kristallkula 1990 och 1994, Göteborgspostens Stora Sportpris 1994 (50 000 kronor som donerades till hjärtavdelningen på Drottning Silvias Sjukhus i Göteborg), Årets göteborgare 1994.
Det visste du inte om Thomas Ravelli: Att jag hoppade 2.06 meter i höjdhopp som 18-åring. Vi tränade friidrott på vintern för att få upp spänsten. Jag ville anmäla mig till RM i friidrott, men vår tränare Lars ”Laban” Arnesson sa nej, jag fick då välja mellan fotbollen eller friidrotten

« Gå tillbaka

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår