"Tränar på att slappna av"

Aktiva Anna trivs som fisken i vattnet med sitt nya liv

Redan som tolvåring började hon tävla mot seniorer. Två år senare, 1996, gjorde Anna Lindberg Steén sin OS-debut i Atlanta. I London i fjol avrundade hon en fantastiskt framgångsrik karriär med sitt femte olympiska spel. Nu är hon relativt nyinflyttad i Växjö tillsammans med maken Calle Steen, som arbetar som juniortränare för hockeyföreningen Växjö Lakers, och fyraårige sonen Yelverton. Och Anna trivs som fisken i vattnet med livet efter karriären.

Med din bakgrund, var det en självklarhet att det skulle bli simhopp?
Som liten var jag ju alltid med mamma och pappa, både då de var aktiva och tränare. Det var väl ingen självklarhet att satsa så hårt som jag gjorde och om det inte hade varit för mina föräldrar så kanske jag aldrig ens hade kommit i kontakt med sporten. Som liten höll jag på med både simning, simhopp och gymnastik. Det var en bra kombination.

 

Hur var det att kliva in på OS-arenan som 14-åring?
Det är ganska svårt att ta in som 14-åring. Jag kommer ihåg ganska mycket av det men jag tror ändå inte att jag förstod hur stort det var och vad det egentligen handlade om. Samtidigt var det en ganska skön känsla. I den åldern är ju allt ganska okomplicerat och jag var enbart positiv. Förmodligen var det därför som det gick så pass bra.

 

Då var du i mångt och mycket Ulrika Knapes dotter, men efter åttondeplatsen i Atlanta blev sig inte livet riktigt likt?
Nej, det var ju mitt stora genombrott. Helt plötsligt blev jag någon annan, det kändes lite som att jag fick en egen identitet.

 

Hur mycket grämer du dig över att du aldrig fick den där OS- eller VM-medaljen?
Klart man gärna hade velat ha haft med sig en medalj i något av de mästerskapen. VM var så himla nära vid flera tillfällen. Samtidigt, så här efteråt, kan man ju tycka att fyra i världen vid ett antal tillfällen är ganska bra också.

 

Ja, det var ju just alla dessa fjärdeplatser?
Första gången det hände tyckte jag det var en rätt bra placering, men sedan var det inte så kul längre. När jag kom fyra i mitt fjärde raka VM, i Melbourne 2007, trodde jag inte att det var sant. Det kändes som förgjort och jag var säker på att det var nån som skämtade med mig.

 

Hur lyckas man hålla sig i världstoppen i mer än 15 år?
En förutsättning är att man har roligt, och det har jag haft. Visst kunde det ibland kännas som en trist dag på jobbet när man skulle iväg och träna, så det saknar jag inte, men allt annat var fantastiskt. Sedan handlar framgången mycket om träning i unga år. Jag hade en väldigt bra fysisk grund att stå på. Livet som idrottare blir ju heller aldrig ensidigt – det händer massor med saker hela tiden, inte minst på det personliga planet. Alltifrån ytterligheterna att bli skadad till den fantastiska upplevelsen att bli mamma. Det gör att man lär sig att uppskatta saker på ett annat sätt. Jag tror det är få idrottare som har tagit sig långt som inte har stött på motgångar i karriären.

 

Har du missat något på grund av all träning, tror du?
Nja, som yngre var jag väl ibland nästan för ambitiös. Under åren har jag fått träna mig på att slappna av och försöka att inte bara tänka på träningen. På högstadiet hände det väl att jag hellre skulle ha hängt med kompisarna någon gång, men samtidigt fick jag resa över hela världen och se så mycket annat. Jag är oerhört tacksam för vad sporten har gett mig.

 

Hur påverkade det dig som hoppare att bli mamma?
Man får helt andra perspektiv och utvecklas som människa. Som elitidrottare blir man ganska egocentrisk – det handlar mest bara om när du själv ska äta, träna och sova. Som mamma inser man att det finns en annan person som är viktigast och som man måste ta hänsyn till i första hand. Nu handlar det mer om när han ska sova och äta, skrattar Anna.

 

Blir det hockey eller simhopp för Yelverton då?
Det vet jag inte, men just nu är det mycket fotboll och hockey. Varken jag eller Calle kommer känna att vi vill lyckas genom våra barn, utan Yelverton ska göra det han tycker är roligt. Alla tre är vi enorma tävlingsmänniskor, men Yelvertons idrottande ska ske på hans villkor.

 

Namnet Yelverton då?
Ja, nu kan man ju inte längre raljera över att alla föräldrar ger sina barn så konstiga namn, hahaha… Men namnet har faktiskt en historia. Min farfar är från småländska Alvesta och en läkare på Växjö lasarett, där han föddes, hette Yelverton. Visst är det lite långt och det kommer säkert bli smeknamn och flera bokstaveringar under åren, men vi tycker att det är fint.

 

Jag har hört ryktas att han har ärvt både föräldrarnas humör och vinnarinstinkt?
Ja, det verkar ha smittat av sig på sonen. Calle är till och med värre än vad jag är. Han kan gå igång ordentligt till och med när vi spelar spel. Och Yelverton är exakt likadan - han har världens temperament.

 

Berätta om relationen till dina föräldrar. Föräldrar, tränare men nu också mormor och morfar till ditt barn.
Jag har ju mest tränat för mamma och på så sätt har ju vi fått en väldigt speciell relation. Det har varit mycket hårt slit och ganska lite tid till att vara bara mamma och dotter. Helt plötsligt är de nu mormor och morfar och jag har slutat min karriär. Så nu blir det mer av det som jag kanske har saknat, att de bara skulle vara föräldrar. Samtidigt har mamma under alla år varit fantastiskt duktig på att skilja på rollerna, så det har verkligen aldrig varit något problem.

 

OS i london i fjol blev avslutet på en lysande karriär. nu har det gått ett år? Hur är livet utan elittävlandet?
Jag trivs jättebra och det är roligt att få testa något helt nytt. Bland annat föreläser jag en hel del, jobbar åt simförbundet och har även några andra spännande projekt på gång. Redan efter OS i Peking 2008 funderade jag på att börja trappa ner. Jag kände mig ganska nöjd och jag såg ingen självklarhet i att börja om efter att ha fött barn. De sista åren och OS-året i London blev därför något av en bonus. Jag har känt stor glädje under alla år men att sluta nu var perfekt tajmat.

 

Saknar du inte tävlandet?
Visst kan jag väl göra det ibland, framför allt det som har med resor och träffa kompisar att göra. Samtidigt vet jag hur det är och känner mig ganska klar med det. Alla träningsdagar kan jag inte säga att jag direkt saknar.

 

Och baksidan av kändisskapet – finns det någon sådan?
Visst är det jobbigt att inte kunna göra någonting utan att bli igenkänd. Ibland vore det skönt att bara få vara Anna. Efter att jag var med i Mästarnas Mästare, så blev man ju ännu mer igenkänd, men jag hade verkligen ingen aning om vilket enormt genomslag det programmet hade.

 

Du har också varit drabbad av en obehaglig stalker under flera års tid?
Ja, trots besöksförbud och flera domar har han fortsatt att förfölja vår familj. Det har varit möten, telefonsamtal och meddelanden. Nu är han dömd igen och det har lugnat ner sig. Det enda man vill är att det ska sluta och förhoppningsvis har det gjort det nu.

 

I mästarnas mästare sopade du banan med gubbarna men räckte inte ända fram, utan det var ett pussel som stjälpte dig?
Visst var det lite surt på slutet. Inte lika irriterande som en fjärdeplats på ett mästerskap, men inte långt ifrån, hahaha… När vi skulle lägga pusslet blev jag enormt stressad, jag fick inte ihop det utan bara flyttade bitar planlöst kors och tvärs. Men tiden i Grekland var ändå fantastisk. Framför allt var det kul att lära känna alla härliga idrottare som var med på inspelningen, de var otroligt trevliga allihop. Det är sådana saker som man kan också kan tacka idrotten för. Jag har fått förmånen att lära känna så många fantastiska människor. Men nu är det ett avslutat kapitel i mitt liv. Nu är det framtiden som gäller.

 

Fakta om Anna

Namn: Anna Ulrika Lindberg Steén

Ålder: 31 år

Bor: Växjö.

Familj: Maken Carl Steen (f.d. hockeyspelare i bland annat Färjestad), 33, samt sonen Yelverton, 4.

Karriär: Anna Lindbergs karriär som simhoppare saknar motstycke i Sverige. Hon har vunnit sex EM-guld från både 1- och 3-meterssvikten. Lägg därtill ett antal EM-silver och EM-brons samt totalt elva EM- och VM-guld som junior. Sina första EM-guld tog Anna på både 1 och 3 meter i Budapest 2006. Det var då de första svenska simhoppsgulden i ett internationellt mästerskap på 32 år. Som senior slutade Anna VM-fyra vid inte mindre än fem tillfällen. Anna Lindberg har deltagit vid fem olympiska spel (Atlanta 1996, Sydney 200, Aten 2004, Peking 2008 och London 2012) och sin bästa placerig i OS knep hon på 3-meterssvikten i Sydney då hon blev femma. Vid inte mindre än 73 tillfällen har Anna Lindberg stått överst på SM-pallen. Under hela karriären har Anna tränats av sina föräldrar, simhopparna Ulrika Knape och Mathz Lindberg.
Det visste du inte om Anna: Hon gillar att måla tavlor och gör det så ofta hon kan. Mest gör hon det för sig egen skull, men hon har också sålt ett antal.

« Gå tillbaka

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår