Pia Sundhage
OS-Silver
Svensk bragd när silver bärgades i Rio!
Rak, ärlig, engagerad, en riktig vinnarskalle och en stor inspiratör, det finns många ord på Pias ledarskap men det återkommer alltid till att glädjen är den sanna motivationen, Pias reaktion.
”– Oj, oj, oj, vad mycket känslor det har varit. Man drömmer om hur bra det ska gå och så plötsligt är man framme vid målet, det har varit oerhört mycket gratulationer och man är fortfarande väldigt trött.”
Inför OS i Rio var Sveriges damer lite av en underdoogs. Med nationer som USA, Brasilien och Tyskland som alla var aspiranter på Guldet.
”Vi åker till Rio, ni åker hem!”
USA motades ner i brygga med ett stabilt försvarsspel och en taktik som höll hela vägen. Lisa Dahlkvist satte iskallt avgörande straffen och USA:s målvakt, Hope Solo kallade oss fegisar! Pias svar var också iskallt ”Vi åker till Rio, ni åker hem”.
– Det viktigaste är givetvis att ha bra fotbollspelare och vi har stora individuella stjärnor, MEN det är laget som vinner, man kommer ingenstans om man inte är ett lag.
Taktiken höll hela vägen till final. Brasilien och Marta fick smaka på samma svenska lag med ett stabilt försvarsspel, suveränt målvaktspel och en viss Lisa som satte den avgörande straffen.
I finalen drog Tyskland längsta strået och Sverige kunde ändå glädjas åt ett fantastiskt OS-silver!
Om vi backar ungefär 50 år, kommer du ihåg din första kontakt med idrott och föreningsliv?
– Det är i Marbäck utanför Ulricehamn, jag är 4 år och leker fotboll, jag kommer ihåg Marbäcks blåvita klubbmärke. På den tiden fanns inte damfotboll utan jag fick nässla mig in i pojklaget, jag hade en väldigt klok ledare som hette Kent-Olof, så Pia blev helt enkelt Pelle.
– När jag sedan var 11 år började jag spela med IFK Ulricehamns damlag på Vistavallen.
Hur var du i gruppen under ungdomsåren?
– När jag började i damlaget var jag ju klart yngst, det fanns ju de som var mer än dubbelt så gammal som mig, men jag var accepterad för att jag var så teknisk, jag hävdade mig med hjälp av mitt fotbollsspelande.
– Ett minne är när min pappa sa ”har ni sett en flicka med så smala ben slå en hörna”, jag drog in en perfekt hörna och det var genom mitt fotbollspelande jag tystade de som tvivlade.
Är det någon ledare från din ungdom som du kommer ihåg?
– När jag var 14 år bytte jag till Falköping och där var Hans-Åke Björk tränare. Hans fru Agneta var med i landslaget, det mötet var oerhört viktigt för mig, att få spela med de bästa. Hans-Åke lät mig också vara den jag var, en fotbollstokig tjej som drömde om att bli proffs innan det ens var möjligt.
Efter Falköping blev det också Jitex och Öster, några minnen av ledare den här tiden?
– Kaj Hansson i Jitex har betytt oerhört mycket för mig. Vi diskuterade mycket fotboll och han blev väl trött på alla mina frågor så han skickade mig på tränarkurs redan när jag var 20 år. Det var en injektionsspruta för mig och öppnade upp en helt ny värld.
Bara några år senare blev du Sveriges första damfotbollsproffs när du skrev på för italienska Lazio?
– Efteråt har jag undrat hur jag vågade, men som så många gånger handlar det om min nyfikenhet. Jag blev inte en bättre fotbollsspelare men en mycket mer vidsynt människa. Innan jag åkte såg jag det mesta svart eller vitt, men här var jag tvungen att anpassa mig. Det var andra träningsmetoder, det röktes i omklädningsrummet, även att jag var proffs tränade vi bara tre gånger i veckan så jag fick träna mycket själv. När vi skulle spela match gick spelarna ut bara 15 minuter innan start, det kommer inte gå tänkte jag, men det gick och det lärde mig att man kan göra på olika sätt för att klara saker.
Förutom intresse för själva fotbollen vad växte hos dig genom åren.
– Passionen blev ju allt större, men just att träffa människor och ställa frågan vem är jag i gruppen. Efter året i Italien blev jag spelande tränare i Hammarby och det var en härlig tid, en underbar förening, men det utvecklade mig också som människa, det var en tuff tid, men också jättekul, jag är nog fortfarande lite bajare.
– Samtidigt utbildade jag mig också till idrottslärare med specialinriktning och när jag var 27 år var jag steg 4 utbildad.
2001 flyttade du till USA och blev assisterande tränare i Philadelphia, hur kom det sig?
– Nyfikenhet, drivet att uppleva nya saker, inställningen att går det så går det, annars är det bara och återvända till tryggheten. Som assisterande hade jag möjlighet att studera och reflektera, det var en sorts utbildning. Men efter ett år ville jag bestämma igen och blev då huvudtränare i Boston.
Tillbaka i Europa blev det Kolbotn i Norge, men där stannade du bara ett halvår, varför?
– Jag nådde helt enkelt inte spelarna och de var helt enkelt värda en annan tränare, men jag lärde mig mycket, framförallt att jag inte kan klara allt själv och att det är ok att göra misstag.
Året efter var du tillbaka i Sverige och tog över Örebro och då tänkte du annorlunda?
– Jag hade kommit fram till att jag inte är bäst på allt, mitt krav innan jag skrev på var att ha mycket folk omkring mig, två assisterande tränare plus en till målvakterna och även en fystränare och några andra, tillsammans blir man kompletta.
Din resa fortsatte sedan till Kina som assisterande tränare till Marika Domanski Lyfors?
-Återigen var det min nyfikenhet och förutom fotbollen fick man även ett perspektiv på livet genom att vara i Kina. Den svåraste utmaningen var att nå spelarna, vi kunde ju inte kinesiska.
Därefter blev det två OS-guld med USA, 2008 och 2012, hur stor var din del i att det blev guld?
– Jag spelade säkert en roll 2008, men då hade jag bara varit tränare i 8 månader så 2012 spelade jag en betydligt större roll. Precis innan OS blev en av världens bästa spelare Abby Wambach skadad sedan förlorade vi också premiären mot Norge, första förlusten på cirka ett år.
– Självklart påverkade detta spelarna och då var det ett vägval för mig. Jag och övriga ledare visade god amerikansk stil, vi kan om vi vill, ha ett bra kroppsspråk mot spelarna osv. Jag kunde ju skällt ut dem, men de visste vad de gjort fel, min väg blev att ta fram videosekvenser och visa allt som varit bra, spelarna följde mig och det visade sig vara rätt väg och gå och det var en härlig känsla när guldet var klart.
Det skrivs ofta om att han eller hon har ett bra ledarskap, men vad är det egentligen?
– Att man når fram till gruppen man leder, att man får ut det bästa, både av den enskilde individen och gruppen.
Vilka är dina nyckelord i ditt ledarskap?
– Att vara närvarande, vilket innefattar mycket, att ha och visa passion, intresse och vara engagerad, men inte bara tala om det utan även visa det i handling. Det både ser och känner spelarna, men jag försöker ha det överallt, som nu i den här intervjun, jag ska vara närvarande, visa intresse och vara engagerad.
När man leder en grupp, vad är viktigt att tänka på?
– Att vi alla är olika och att vi bidrar på olika sätt, även de som inte hörs som är tysta och stilla bidrar. Alla har ett ansvar, vi är varandras miljö och vi gör varandras miljö bra.
Vad är din uppgift inför ett mästerskap?
– Att vi får en miljö i gruppen som gör att vi kan prestera på topp, men alla spelare och ledare har ett eget ansvar i detta. Alla i gruppen ska vara generösa mot varandra, i kommentarer, att visa intresse för varandra med mera, men det räcker inte att vara det en dag, det ska sitta i ryggmärgen.
Det är inte svårt att förstå att du lever för fotbollen, men har du något annat intresse?
– Musik är viktigt för mig, jag har en ganska smal musiksmak, Hoola Bandoola Band, Paul Simon för att nämna några. Var nyligen och kollade på Mikael Wiehe och han gillar jag mycket. Det är mycket prestation och tävling i allt jag gör så att plocka fram gitarren eller sätta mig vid pianot och klinka lite ger mig en oerhörd energi att fortsätta sprida glädje i landslagsgruppen.
FAKTA OM PIA
Namn: Pia Mariane Sundhage.
Född: 13 februari 1960 i Marbäck, Ulricehamns kommun.
Spelarkarriär: 146 landskamper (1975-96), 71 mål
Klubbar som aktiv: IFK Ulricehamn -1978, Falköpings KIK 1978, Jitex BK 1979-81, 1984, 1985, 1987-89, Östers IF 1982- 83, Stattena IF 1985, ROI Lazio 1985, Hammarby IF DFF 1986, 1990-96.
Meriter: EM: 1984 (guld), 1987 (silver), 1989 (brons), 1995 (silver). VM: 1991 (brons), 1995 (kvartsfinal) Svensk mästare: 1979, 1981, 1984, 1989. Vinnare Svenska Cupen: 1981, 1984, 1994, 1995.
Tränarkarriär: Sverige F16/F19/U21 (1990-2001), Hammarby (spelande tränare, 1992-94), Vallentuna BK (assisterande 1998-99), AIK (ass., 2000), Philadelphia Charge (ass. 2001- 2002), Boston Breakers (2003), Kolbotn IL (2004) KIF Örebro DFF (2005-06), Kina (ass. 2007), USA (2008-12), Sverige (2012-) Meriter: OS: 2008 (guld, USA), 2012 (guld, USA), 2016 (silver, Sverige), VM: 2011 (silver, USA)
Övrigt: Årets Fotbollstjej 1981, Årets idrottskvinna 2008, Årets damtränare vid FIFA-galan 2013.
|
 |